Här är det minsann kallt som bara den! Dessutom sänkte vi elementen igår för dom var jätte varma. I uterummet är det is på insidan av glasrutorna. -13 är det ute förtillfället.

Nu står Sixten mot grinden i lekrummet, tittar ut på mig och flörtar lite. Så som bara Sixten kan :)
På filmen sa dom innan: Bra Maja, du klarade det! Så säger Sixten: Duktig Maja och klappar :)

Hihi, gooding! Det händer mer och mer för varje dag och kanske är det lite svårt att sätta fingret på precis vad. Men deras uppfattning av saker och ting. Deras språk och medkänsla. Det är häftigt att se. Dessutom att dom springer och jagar varandra och skrattar så mycket så dom inte kan stå upprätt.

Nu kom Albin för andra gången till grinden och skäller på mig. Jag vet inte riktigt varför.. Men något viktigt var det nog. Han tycker förmodligen att Sixten är ivägen, som vanligt.

Mitt liv som tvillingmamma är underbart men såklart är det också utmanande. Det är en stor prövning på ens tålamod och uthållighet. Men samtidigt kan man bli överväldigad av den grymma kärleken som är så himla stor. Vi har haft mycket sjukdomar i denna familjen och det började när barnen bara var tre veckor gamla. Sixten hade öroninflammation och Albin blev inlagd på sjukhus för han kräktes efter varje måltid och gick ner under födelsevikten. Sixten fick penicilin och blev bättre efter någon dag och Albin blev somsagt inlagd i Malmö och där bodde vi i nästan en vecka tror jag. Sen kom dom på vad som var fel efter en kontraströntgen. Hans nedre magmun var igenväxt och vi åkte till Lund och han blev opererad. Där spenderades ytterligare flera dagar. Jag var så skör och ett riktigt vrak. Efter förlossningsdepression och dessa två nya varelser som jag behövde skydda och jag var så rädd att Albin inte skulle överleva. Efter operationen fick vi träffa Albin på uppvaket och jag grät för att nu skulle detta vara över och vi skulle få komma hem igen och lära känna varandra och ta hand om dessa små underbara pojkar. Albin kunde då få ner två klunkar välling men kräkreflexen hade blivit så stark att han inte klarade av mer. Sen bar det av till övervakningen. Albin låg i ett rum med två personal och ytterligare en liten patient som var en liten tös som jag tror hade gjort någon hjärt eller lung operation. Hon mådde riktigt dåligt och skrek och hade ont. Hon fick knappt någon luft och maskinerna pep mer och mer, en efter en varningssignal började blinka och pipa. Albin började klökas och vi fick snabbt lägga honom på sidan. Då blev jag så fruktansvärt nervös för där hade personalen hand om den lilla flickan som verkligen behövde all hjälp men när vi skulle gå, skulle dom då se eller höra om han började kräkas och tänk så skulle det sätta stopp i halsen så han inte fick luft!? Jag orkade kanppt stå så mycket jag grät. Jag ville inte lämna honom. Men vi kunde inte sova där båda två och vi skiftades om att vara på sjukhus. Emil var ett riktigt stöd för mig, för jag mådde så himla dåligt. Albin som mådde så dåligt och då lille Sixten som var sjuk och så himla pytteliten.

Men nu står vi här, med två grabbar som snart blir två år ! Tyvärr är sjukdomslistan så lång att jag inte kan hålla reda på den. Men mycket har det varit. Och det har vart jobbigt att vi aldrig får en pause från det.

Anyway jag är glad att jag har mina tvillingpojkar och älskar dom mer än livet själv. Detta är min mening med livet. Att finnas här för mina barn som jag satt till världen. Att fostra och älska, mysa och leka och självklart byta blöjor, tvätta och trösta. Det är stressigt och jobbigt ibland men jag trivs med det <3